Införd i Aftonbladet den 2 september 1947.

Teddy Brunius:

KURT SCHWITTERS - ABSTRAKT PIONJÄR I ROMANTISKT LANDSKAP

På 1790-talet började det engelska sjödistriktet bli allmänning för de romantiska poeterna Hydal, Grasmere, Keswick är namn som anknyts till Wordsworths, Coleridges, Southeys och De Quinceys diktning. I tonåren kom Ruskin till Ambleside och utsikten mot Langdale Pikes lockade honom till många strofer. Det landskapet är också ett poetiskt landskap. Det har ett nordiskt vilt höglandstycke och I botten av dalarna ligger otaliga sjöar och bäckar. Utmed fjällsidorna sjunger vattenfallen.

   Mycket av romantiken har försvunnit med landskapets moderna kommersiella prägel. Först när man kommer upp mot Scafell Pike, Englands högsta berg (frånräknat Wales och Skottland), finner man en orörd natur med väldiga klippblock mellan vilka fåren ligger tryckta i skydd mot vinden som stormar in från Irländska sjön.

   Turismen har dock fört med sig ett gott. i baren I Low Wood Hotel, Ambleside, möter man barmästaren Bert som inte bara kan servera kallt öl och långa drinkar. Han vet också allt om alla.

   - Ni är intresserad av konst, säger han till mig när jag betraktar ett par sockersöta pasteller med sjöar, berg och grön växlighet i rödviolett solnedgångsdager. Ni borde lära känna the old man Schwitters.

   The old man Schwitters hade tydligen gjort intryck på Bert. Han plockar fram ett porträtt som har otvetydig likhet men som för ett skandinaviskt öga verkar lite orent i färg. Men porträtt är inte Schwitters äkta stil enligt Bert. Han är abstrakt. Och han plockar fram ur baren en abstrakt komposition. Stilen har man sett förut. Det är en typisk tjugotalskomposition som satts samman av pappersbitar och dylikt.

   Då börjar plötsligt hjärnan arbeta. Schwitters, Schwitters, Kurt Schwitters…Jo, nu minns jag. Jag hade sett honom i samlingsverk som utgetts över abstrakta konstnärer. Det var målaren och diktaren Kurt Schwitters som varit en av de ledande tyska abstrakta stilbildarna.

   - Schwitters är tysk flykting, säger Bert. Kom på Hitlers svarta lista och bodde ett par år i Norge innan han kom hit. Om ni vill, kan jag sammanföra er. Gamle Schwitters är lite ensam och skulle tycka om besök. Annars är det bara amerikanska turister som köper hans abstrakta kompositioner.

   Nästa dag sätter vi oss i en buss upp till Ambleside. Kurt Schwitters tar emot oss. Han tycks lite trött, bjuder på te, talar sakta engelska, men då och då växlar han om till norska. Han talar gärna om Halmstadgruppen, nämner Bjerke-Petersen och Gösta Adrian-Nilsson. Jo, de abstrakta och surrealistiska pionjärerna var under mellankrigstiden ett stort brödrarskap. Nu är de spridda för alla vindar. I Schweiz sitter Arp, i Amerika sitter de flesta och många är döda. Arp talar Schwitters gärna om.

   Han för mig upp på sin studio. Han visar sina senaste saker. Det är skulpturer eller kompositioner av gamla ting. Schwitters skapde en gång namnet på dessa kompositioner. Merz, kallade han dem. Konstverk gjorda av skräp. I Tyskland hade han ett helt hem vars interiör var uppbyggt på det sättet. I Norge började han göra ett nytt och nu planerar han ännu ett här i Ambleside.

   Han har haft utställning i London och Herbert Read skrev förordet till hans katalog. Nu skall han till New York i början av nästa år för att arrangera en utställning på The Museum of Modern Art.

   Han slår om och börjar tala om sina poem. Oberoende av Joyce skrev han vad han kallade en ursonat i början av tjugotalet. Den bestod av ord utan betydelse men som genom finurliga repriser och kombinationer gav intryck av fågelsång. Om han får råd någon gång skall den läsas in på grammofon. Men bäst av hans poem är Anna Blume, ett poem som har samma klanger som man hos oss finner i Gunnar Ekelöfs första samling, Sent på jorden. Grammatiken böjs, parodieras, utnyttjas till ironiska konstgrepp. Men hans dikter skall inte läsas. De skall höras som Kurt Schwitters läser dem.

   Nu är han sextio år gammal. Har hans konst blivit omodern? Att den har ett historiskt värde är otvetydigt. Under det första världskrigets år fann han sin originella stil. Han gick vidare och byggde ut den. Lärjungar fick han, men han tycker inte om lärjungar. Och nu sitter han ensam med ett brutet ben som har svårt att läkas uppe i Ruskins landskap. Här klipper han samman merz-kompositioner som inköps av turister. Hur många vet att han har en plats i mellankrigstidens konsthistoria? Vad skulle John Ruskin ha sagt om denne egendomlige främling på romantikens kuperade allmänning.

Teddy Brunius