Albert Johansson och Jan Vermeer

Det är ett intressant val jag ställts inför att karaktärisera någon enda målning i Alberts Johanssons produktion. Av flera orsaker väljer jag ¨Jan Vermeer I¨.
Den är hans senaste målning – och kanske hans skönaste. Den är också en viktig pusselbit genom att spegla konsekvenserna av de tre logiska steg, som Albert tagit i sitt konstnärskap.
   Det första steget ledde som bekant in i en ljusflammande bildvärld. Det var den unge Albert som då på högsta möjliga visuella decibel ville ropa ut sitt konstnärliga credo. Aldrig har jag bevittnat en besinningslösare kamp med färgerna, än när han vid den tiden började slita med sina vitfärger. Vad som gjorde den kampen så dramatisk var att han inte funnit sin uttrycksmetod. Han visste inte hur han skulle lägga sina ord, ett enda var han säker på: bara vitfärgerna var användbara för honom.
   Därför ser jag nu detta första måleri som de förfärade lystringssignalerna till exekutionen, som trumvirvlarna på avrättningsplatsen. Denna dödsrevelj följdes inte på många år av någon andra akt. Den framkallade ett vibrato hos betraktaren, som den gången var omöjlig att definiera för oss, som försökte förklara Alberts måleri. Jag tillgrep analogier ur musikens terminologi och kallade bildernas effekt för ¨vitt brus¨ eller ¨visuellt muller¨.
   Framför allt hade Alberts vibrerande färgytor inget att göra med konstruktivisternas raffinerade formexperiment. Maljevichs vita kvadrat kunde inte nämnas samma dag som Alberts nervösa bildytor. Hans måleri var nästan rena muskelarbetet i murbruksbaljan. Han började mer försiktigt med Beckerstubernas vanliga zinkvitt, men detta dög dåligt för att omskriva hans inre tumult. Albert hittade så småningom sin målningsmateria, betongspacklet och limfärgen, en tung, smetig massa som han kunde mura med i tjocka, knottriga lager på sina väldiga träpannåer.
   Vad dessa mureriarbeten betydde för Albert fick jag fullt klart för mig, när vi tillsammans studerade recensionerna vid debutexpon 1955 på Galleri Samlaren i Stockholm, Det var bara stora vitmålningar, som han ställde ut. När det visade sig att flera kritiker uppfattade Albert som ett slags landskapspoet, som besjöng sin hemprovins snövidder, höll han på att bli galen.
Och när en av dessa halvblinda skribenter tolkade de häftiga feberkurvor, som Albert ristat tvärs över bildytorna, som skidbackar, trodde jag att han skulle rusa ut och hänga sig i en lyktstolpe på Birger Jarlsgatan.
   Så tog konstnären sitt andra steg. Han hade hittat sitt tema, giljotinen började sitt arbete, huvudena rullade i hundratal ut på scengolvet. Ur de vita betongytorna växte först människoansikten fram i form av collage, sedan kroppar i massprojektion. Dessa reliefbilder från 1961-66 var Alberts anatema över det civilisationsbedrägeri, som vår epok gjort sig skyldig till och som vi alla godtroget medverkat i. Han hånade oss för att vi, i stället för att sätta oss till motvärn mot byråkratin och teknologin, låtit dem bygga de fårfällor som vi drivits in i.  I maskrelieferna lät Albert oss schavottera med våra avhuggna huvuden upptornade som ynklig stapelvara, i matrisbilderna kunde vi se våra huvudlösa kroppar stuvade som sardiner i deras lådor.
   Efter de första hårda slagen mildrades denna samhällssatir och förfinades och fördjupades på ett intressant sätt. I de s.k. ¨trafikbilderna¨ från 1966-73 kunde vi utläsa skrämmande framtidsprognoser och förhandsvarningar för ett kommande teknokratiskt helvete, om vi inte radikalt tänkte om. Men bilderna började också innehålla hoppingivande trafiktecken, som angav utvägar ur detta hotande inferno.
   Denna optimism kom Albert att ta ett tredje steg , alltså in i de senaste årens produktion, den långa raden av ¨Neapelbilder¨ . Dessa är drömvisioner, som utvecklats ur hans lyckoupplevelser under resorna till Sydeuropa, framför allt vid vistelsen i Neapel och allra mest inför de trånga napolitanska gränderna.
   Här är vi tillbaka i ljuset, som radieras ut ur vitheten. Och vi kan slå fast att det är just ljuset, som Albert konstant utnyttjar som viktigt uttrycksmedel. ¨Det vita bruset¨ i det tidiga måleriet var ingenting annat än våldsamt fokuserat verklighetsljus. Detta övergick i satirerna och helvetesprofetiorna till ett slags artificiellt och ibland dödssjukt strålkastarsken. I neapelbilderna kan vi se ljuset  successivt sublimeras till mjukare och skönare overklighetsskimmer.
   I själva verket rör det sig här om ett symbolladdat ljus, som omstrålar Alberts minnesbilder från Italien. Konstnären har levt sig tillbaka till sina intryck i Neapel, där människorna tycktes föra en slags harmonisk existens. Som en omskrivning för detta lyckotillstånd upplevde han den sköna solreflexionen i lakan och linnetvätt på tork mellan husraderna.
   Jag anser att Albert med sin Vermeermålning tagit sitt fjärde steg. Konstnären har själv delvis rätt, när han räknar in den i neapelserien. Målningen hör med hela sitt yttre apparition till denna svit av arbeten. Denna är samma spräda typ av komposition, upptecknad av fulländat dragna konturlinjer, den upphängda tvätten finns på sin givna plats liksom t.o.m. den lilla magiska neapelgula romboiden. Men Albert har här passerat en djupare liggande gräns. Detta har hans eget undermedvetna förstått. Liksom instinktmässigt döpte han nämligen under arbetets gång målningen till ¨Jan Vermeer¨.
   Alltså uppkallade han den efter en stor konstnär, som han i över två årtionden varit fast fixerad vid. Och det är förhäxningen av det kristallklara ljuset i den beundrade holländarens ateljéinteriörer, som nu börjar visa sin effekt. När jag drog fram detta beroende, sade Albert: ¨Visst är jag påverkad av Vermeer van Delft och det betyder enligt min uppfattning att det är konsthistoriens renaste purist som influerat mig¨.
   Albert Johansson har med andra ord nått fram till stor och befriande klarhet. Han har skurit av de flesta förbindelsetrådarna med vår komplicerade verklighet och lyft sin bildvärld upp i ett slags ultraren tidlöshet. Men fortfarande är det belysningen i bilden som utgör ett huvudtema. Och denna målning kan enklast sägas framspegla ett albertjohanssonskt ateljérum genomlyst av ett underskönt janvermeerskt ljus.

Oscar Reutersvärd, Professor
Paletten nr. 1 - 1979