(Swedish only)

   Färger har av artistiskt verksamma anbragts på sten – hällmålningar, skulpturer, reliefer – på mur – secco och fresco – och på pannå. Under medeltiden användes måleri på träskulpturer, reliefer och raka pannåer. Ett genombrott för ett nytt underlag för målning var duk. När målningarna ökade i omfång blev pannåerna tunga. En pannå gjordes med skivor på varandra i olika fiberriktningar för att inte bukta, när de kom i växande fuktighet. Jag skulle en gång undersöka en manshög målning från omkring 1600. Det behövdes en man på var sida för att lyfta den.
   Det är möjligt att målning på duk kom att efter hand dominera för att en sådan målning var lätt att lyfta, för att den kunde tas ur ramen och rullas samman. Den första mera kända målning på duk som jag känner till är Botticellis ¨Venus födelse¨, omkring 1485. När måleriet tillkom i större format var målning på duk mer lätthanterlig för transport. Ägare av konst kunde ändra bostad.
   Vid den här tiden börjar konsthandeln växa fram och då blev konstsamlarna intresserade av att samla på sig lätt transporterade verk. Till att börja med kunde målning på duk sättas över en pannå. Efter hand var duk utan underliggande pannå vanlig. I regel användes linneduk. Den kunde vara grovt vävd med upphöjningar och nedsänkningar på ytan.
   Det venetianska måleriet på femtonhundratalet nyttjade den grova ytan, texturen, för att åstadkomma en ny teknik för att fördriva nyanser i färgen. Konstnärerna kunde, när han anbragt färgen, ta fram en duk och torka försiktigt av ytan. Då försvann färgen på de uppstående punkterna men var kvar i fördjupningarna. Detta kallas för schumring.
   Målningar på duk kan man lossa från spännram och rulla samman med den målade sidan utåt. Så kan många dukar ingå i lagerutrymmen.
   I vår tid behåller duken sin framträdande plats i målarnas ateljéer. När Paul Gauguin utförde sin stora filosofiska målning ¨Varifrån kommer vi – var är vi – vart går vi¨ valde han en grovt grängad duk, därför att den skulle ge intryck av en monumental målning på mur.
   I modern tid har man skurit i en duk och som är målad och fäst den över en annan duk och därmed få starkt kontrasterande kompositioner. En annan nyhet är att som Fontana göra snitt i bildytan. På så sätt kan man med målning på duk åstadkomma effekter som liknar det som görs som collage med papper eller assemblage med andra grövre material.
   Måleri på vävd duk har fortfarande efter fem hundra år en dominerande plats i konstens mångfald. Man prövar på nya underlag – träfiberplattor och smörpapper – har prövats, men i stafflikonsten anbringas fortfarande tempera, oljefärg och akrylfärg mestadels på linneduk.

Uppsala i oktober 2008

Teddy Brunius
Fil.dr. profesor emeritus