Invigningstal av Björn Springfeldt för utställningen Sten Eklund, Glasmålningar, Galerie Bel´Art lördagen den 14 mars 2009.
Det är alltid en stor upplevelse, att upptäcka det som går på tvärs, det som inte uppfyller våra konventionella förväntningar, utan tvingar oss – ett negativt ord, men en lustfylld process – att tänka om och att tänka nytt.En sådan upplevelse var när jag för första gången såg bilder av Sten Eklund. Jag läste konsthistoria i Lund och högst upp i den gamla universitets-byggnaden finns en vacker överljussal, där vi studenter kunde göra utställningar. Runt om oss i konstlivet dröjde kvar en dominans av en expressiv gestik från informalismens glansdagar och en lika expressiv realism, som börjat få politiskt och agitatoriskt innehåll. Utmattade formler och revolutionärt svärmeri i reaktionära språkdräkter.Tillsammans med vännen Douglas Feuk ville vi undersöka vad våra generationskamrater höll på med som bildmakare och i Stockholm anlitade vi Peter Cornell och Staffan Cullberg som spejare.Så kom vi att den 10 februari 1968 hålla vernissage på en utställning, som vi gett namnet Cool, med undertexten ”Varför säger ni ungar cool, när ni menar hot”? ”Därför att ni vuxna har slitit ut ordet hot innan vi kom till.” I utställningen visade vi målningar av Curt Hillfon, K.G Nilson, Ulla Wiggen - och så Sten Eklund. Bilder helt befriade från gestik och med omsorgsfullt utpenslade ytor, utan minsta spår efter handens arbete. I en underbar text om Barbro Östlihn i Konstrevy 1966, betitlad Det extatiska huset, hade Öyvind Fahlström rest frågan, om det inte ligger en långt större intensitet och närvaro i den metodiska omsorgen och den stränga disciplinen, än i den snabba gesten.En läsart, där Staffan Cullberg också underströk ansvarstagandet - den etiska dimensionen.Som vanligt, med denna typ av utställningar, tenderade kanske ytliga likheter, att skymma intressantare, underliggande skillnader. I efterskott har i alla fall min dåtida aning, om att något av det vackraste och mest poetiskt komplexa på den svenska konstscenen, görs av Sten Eklund, växt till insikt. En övertygelse, som förstärkts av allt han senare gjort. Riktigt bra konst är ju den som reser frågor och som inte kommer med enkla svar och dessa bilder, till synes oåtkomliga bakom sin blanka yta, där vi själva ser oss röra oss, kan man inte uttömma, kan man inte bli färdig med. När blicken vandrar i bilderna kan vi, i det till synes rätvinkliga, upptäcka subtila, nästan osynliga assymetrier, som fyller konstruktionen med en vibrerande energi, som skapar värme och berör. Ett tilltal, som likt Duchamps och Fahlströms, för vidare, triggat av tanken, inte av en pavlovsk reflex. Gåtfulla, som hos Duchamp och Fahlström, känner vi också i dessa verk närvaron av ett knivskarpt intellekt och lockas ut på irrande och vidsträckta vandringar i tanken. Maskinerna hos Sten Eklund är ju inte absurda, som hos Picabia, de kortsluter inte vår egen maskin, utan ruvar på starka energier, färdiga att gå igång, bara vi hittar rätt knapp att trycka på. Eller det kanske är så, att de är igång. Kanske dessa färjor rör sig i svindlande fart och att det bara är de enorma avstånden, som skall överbryggas, som skapar denna känsla av stillastående, av tidlöshet. Hos Sten Eklund tycks finnas en svärta, en pessimism, som han delar med Duchamp, och den gäller språket, möjligheten att på ett djupare plan nå fram till en annan människa, att omfattas, att bli förstådd. Fångar i våra språkliga konventioner trevar vi oss fram och stöter hela tiden mot en gräns, vare sig vi talar eller vi lyssnar. Som i det stora glaset, där ungkarlarna skjuter sina skott mot jungfrun, men hela tiden hindras av hennes kläder och jungfrun andas in lustgasen, men också hon hindras av sina kläder, av sina givna konventioner. Också hos Sten Eklund leder frågeställningarna långt ut över samtiden, också mot evolution och biologisk determinering. Och som hos Duchamp ställs vi inför erotiken, som benådade ögonblick. Hur skulle man annars tolka Sten Eklunds underbara och djupt humoristiska parafras på det stora glaset, där ett köttfärgat rör gör uppror och klamrar in de båda sidorna i ett möte - bortom språket. I ödmjuk insikt om dettas tillkortakommanden vill jag nu tacka för ert tålamod och hoppas, att jag inte lagt hinder på vägen, utan lockat till fortsatta samtal och föreslår en varm applåd för konstnären!
Björn Springfeldt är tidigare chef för Malmö Konsthall och Moderna Museet